De elva älvarnas land (1978)otsikkopalkki

  1. Det land där jag växte det bär jag med mig,
    det följer med alla – det följer med dig.
    Jag har slitit mina skor på dess vägar
    när solen steg över sanka myrar och tegar.
  2. Tio älvar skär djupt i det land där jag stod,
    i det landet är marken en vävnad av blod.
    Och de barn som sig frigjort från Moder Jords band
    de kastas för strömmen till främmande strand.
  3. Det land där jag växte är åker och grå man,
    det land där jag växte är ödeväg och spåman,
    det land där jag växte är flaska och slå man,
    det land där jag växte är rädsla och rå man.
  4. Det land där jag växte är en del av Norden,
    du känner igen det på tjälen i jorden.
    På regndränkta åkrar som du måste skörda
    du känner det på frostnätters börda.
  5. Det land där jag växte är lagarnas land
    och folket där högaktar myndighets hand.
    Där finns egenmakt, övermakt och vanmakt
    och kunskapsmakt som håller vakt.
  6. I det land där jag växte skall de gamla män ära,
    inte missbruka Guds namn och för fan, inte svära!
    Du får skratta åt en vanför men knappt åt nå’n annan
    och ungdomens dårskap blev rynkor i pannan.
  7. Det land där jag växte är männens land –
    de får aldrig omfamnas eller kyssas ibland.
    Och samlag är bara för fortplantningen
    och kvinnan hon är till för födelsen.
  8. Det land där jag växte är hjältarnas land.
    Där var Juho som stack Karelen i brand.
    Nätta-Jussi, Varg-Kalle – samtid och sägen –
    och alla namnlösa som aldrig hann ur vägen.
  9. Från det land där jag växte hamnar man i helvetet,
    sa’ predikanterna, om man inte gör bekännelse,
    för synden finns re’n i varje barn och alla felar,
    och Halleluja! Gud bevare våra själar!
  10. Det land där jag växte det trampade min far
    och min farfar som först sitt bomärke skar
    när lax i Kiimingoälven fanns kvar
    och utför forsen i kyrkbåtarna det bar.
  11. I det land sjöng älven och i stugan spinnrocken,
    där byggdes kyrkan, där strandade stocken.
    Vid övre loppet var kyrkan socknens ljus,
    vid det nedre loppet byggde Alatalo sitt hus.
  12. I landet där jag växte gick min farfar och röjde
    och far fick landet, men slitet ryggarna böjde.
    På åkern växte det ”perkele”-stenar –
    dem ser du där i murarna vid våra dikesrenar.
  13. I landet där jag växte där brände vi tjära
    och borgarna dansade sorglöst och nära.
    Tjärdalen var det namn som mitt hem hade fått
    och på tjäran tjänade handelsmännen gått.
  14. I det land där jag växte lärde jag mig historia,
    om våra krig och om vårt hat, vår hjältegloria,
    hur många som stupat, lärde jag mig acceptera
    och jag var stolt och ville lära mig marschera.
  15. Från det land där jag växte mot svenskarna gick vi,
    från det land där jag växte mot tsaren gick vi,
    från det land där jag växte mot egna bröder gick vi
    och från det land där jag växte mot ryssarna gick vi.
  16. I det land där jag växte har vi alltid gjort motstånd,
    t.o.m. mot oss själva i strid med vår förstånd.
    Och hjältegravarna minns bara trastar och starar,
    jag frågar varför om igen – men ingen svarar.
  17. Det land där jag växte ägs nu av andra,
    vi umgås med prylar i stället för varandra,
    och våra kullar pryds av tegelhus och industri
    och landet där ja växte är en koloni.
  18. I det land där jag växte bor ej de som förr här slet,
    kanske är de människorna desamma, men utan identitet.
    Och livets långväga dyra kryddor är främmande
    och ingen här vet riktigt längre vem de är.
  19. Men det land där jag växte älskar och hatar jag.
    Det är mitt kött, det är mitt blod, det är min natt och dag
    och dess själ skall mig följa i fred som i strid
    och när jag dör skall jag bli ett med det för all tid.
  20. Det land där jag växte lär mig älska om igen,
    skogshyggen - ont i ryggen – översvämningen;
    och jag skall ännu slita mina skor på dess vägar
    och solen stiger över sanka myrar och tegar.

Övers. Barbara Helsingius