Sången från Norden

(Övers. Barbara Helsingius)

Hör sängen från Norden,
den är evigt i min själ,
men vårt dagliga bröd
tvang oss till att ta farväl.
Vi gick på bockbro över ängen,
vi gick på åkern bakom plogen –
nu ränner där en rotlös skara
alla dagar på krogen.
Hårt arbete och möda
det var sångens far och mor
och vattendränkta slätter
var sångens syster, sångens bror.

Till sången från Norden
gled man fram med växelsteg
och mannen var man, han,
och stod i eget led och teg.
Och flickorna I sommarkjolar
konstiga nya känslor tände –
där växte jag ifrån min barndom
och rodnaden på kinden brände.
Men nere vid kiosken
åt jag knackkorvar med dej
och vi drack sockerdricka,
du gav en prästkrade åt mig.

När jag återvände hit som alla andra sommargäster
fick jag se den gamla dansbanan igen.
Där stod unga killar mässande som domedagspräster
och predikade för församlingen.
Och de spelade inga riktiga låtar,
inga tryckare om längtans blomma.
”Syndafloden kommer”, skrek en typ med knallrött hår
och ögon som var tomma.

Men i sången från Norden
finns Argentinas heta pusta –
i ett sorgband av toner
finns vinterns vemodsfyllda lusta.
Den sången lossar tungans knutar,
ger tröst när allting går åt skogen,
den är vår lycka och vår längtan,
den sången är oss alltid trogen.
Ni kan ta allt ifrån mej,
ja, allting kan ta slut,
men till den sångens toner,
till den sångens toner
skall jag dansa vägen ut!