(Övers. Marita Lindquist)
Jag kom på mina resor till en liten, liten stad.
I en gränd jag såg en kattunge, en huttrande grå.
Jag tog den i min famn, för jag tyckte att den bad
att få mat och värme. Vänner blev vi två.
O, lilla katt, hur mjuka tassar har du väl ännu.
När jag stryker dej, så oskuldsfull du spinner hos mej, du.
Men i gula ögon brinner längtan till en farlig värld.
Innan jag reserr, jag dej råder för din färd.
En liten katt ska veta var de mjuka tassar går.
Det är ju blott hon själv som tassen slicka får.
En gång jag kom på natten till en mycket större stad.
En mager strykarkatt jag såg, med tovigt rivet skinn.
Jag stannade förstummad, och jag trodde, vet ni vad,
att i samma gula ögon jag såg in.
O, lilla katt, sär är det du, är det verkligen du?
Var har väl hänt med dej? Kan jag dej riktigt kännä nu?
Min unge, låt mej plåstra om ditt öra som år ömt.
Vad en gång jag dej lärde, det har du väl glömt.
En liten katt ska veta var de mjua tassar går.
Det är ju blott hon själv som tassen slicka får
O, lilla unge, det är kallt i natt och du är bortta i din gränd.
Och du förstår ju att jag minns den gängen jag till dej var sänd.
I din släktings ögon brann en längtan till en farlig värld.
Kan ni aldrig, ungar små, minnas läxan som är lärd?
En liten katt ska veta var de mjuka tassar går.
Det är ju blott hon själv som tassen slicka får.
